Historien om festivalen…

Gaspar, Natten och Korpilombolo
Den fantastiska historien börjar år 1825 med två bröllop i det nordliga landet Sverige.
I Korpilombolo, byn med det exotiska namnet, som betyder ”ödemarkssjön som är genomfluten av en å”, har folket gett sig iväg till Övertorneå på bröllop och bara några äldre kvinnor finns kvar i byn. En stor eldsvåda bryter ut och eftersom gårdarna på den tiden ligger tätt i sluttningen mot sjön så tar elden alla husen utom ett, nämligen Palogården (palo är finska och betyder brand, vilket kan tyckas som ett underligt sammanträffande). Kvinnorna lyckas inte rädda någonting utan ser förtvivlat hur allting brinner ner. När de övriga återvänder från bröllopet så sitter de gråtande och ser på förödelsen. Efter detta byggs byn upp på nytt, men nu med större avstånd mellan gårdarna vilket ger luft och rymd. Kartpositionen är 66 grader, 40’ nordlig bredd och 23 grader, 10’ östlig längd.

Samma år, i en by på den skånska landsbygden, vigs det unga paret Lovisa Petronella Faxe och Carl Sigismund von Greiff av Lovisas far, biskopen i Lund, Wilhelm Faxe. En månad senare beger de sig ut på sitt livs resa till staden Medellín i Colombia. De tänker sig nog att återvända till Sverige, men ödet vill annorlunda. De blir kvar i Colombia och nya generationer von Greiff föds och växer upp.

En av dem är León de Greiff som föds år 1895 i Medellín. Han blir författare och nattsuddare. Natten är för honom en tid för eftertanke och skapande och därmed en väldigt viktig tid för människan. När León de Greiff själv tröttnar på livet i Medellín och kritikernas bristande förståelse för hans skrivande, beger han sig till det tropiska Bolombolo där han finner nytt liv i sitt författarskap och han skriver mer än någonsin. Här föds berättelsen om den fiktiva figuren Gaspar de la Noche, Gaspar de la Nuit, Gaspar von der Nacht eller Gaspar av Natten – som kom att bli en av de viktigaste personerna i de Greiffs författarskap.

I februari 1926 skickar León de Greiff iväg Gaspar ut på en lång resa. Han söker en plats där han kan leva i fullkomlig frid, långt bort från civilisationen. Hans vänner Mattias och Leo åker till Bolombolo medan Gaspar åker till Korpilombolo för att söka den absoluta tillflyktsorten som kan ge hans rastlösa själ en stund av vila. Gaspar finner också friden i Korpilombolo under lärkträd och tallar bland stenar och is och han lever där i 33 år.

Inte förrän León de Greiff äntligen får komma till sina drömmars Sverige som ambassadråd hämtar han tillbaka fiktiva figuren Gaspar från Korpilombolo. Enligt sägen förs han till León de Greiffs födelsedag infrusen i ett stort isblock. Själv säger Gaspar att det är lögn och att han i själva verket haft det väldigt bra i Korpilombolo.

Den här berättelsen hittar litteraturvetaren Julian Vasquez, bördig från Colombia, under sina litteraturstudier. Han fascineras av den och blir nyfiken på Korpilombolo. Våren 2004 bestämmer han sig för att göra ett besök och blir förtjust i orten med det säregna namnet. Under hösten samma år arrangerar han tillsammans med Umeå och Stockholms universitet och Pajala kommun ett symposium och där föds idén om en festival som hyllar ”Natten”. Korpilomboloborna är förundrade över tanken, men tycker att det känns som en gåva från andra sidan jordklotet, som man inte kan avstå från och planeringsarbetet sätter fart.
1-13 december år 2005 (under den mörkaste tiden på året) går så den första festivalen av stapeln och många människor både från när och fjärran samlas för att delta. Lilla Korpilombolo lyser som en pärla i polarnatten, medan nattens tankar utvecklas genom poesi, musik, filosofi och konst. Än idag ser vi med förundran hur ”ordet och tanken” kan sammanlänka två orter på var sin sida om jordklotet.

/ Linnéa Nylund